kan inte släppa taget, vill inte släppa taget. jag trodde detta skulle kännas rätt, men varför gör det inte det? varför känns det bara som att detta var det värsta som kunde hända i hela universum? allt jag har stannat för, allt som hänt, som jag sett förbi, och stannat hos dig för. jag har kämpat mot mig själv, och vunnit, för att jag ville va med dig.

nu är det jag, jag och mina ensamma tårar. gud hatar mig, och han vänder upp och ner på min värld för att jävlas. bara för att jävlas. varför kändes det rätt? hur kunde det kännas rätt? jag ville inte gå igenom detta, jag vill vara säker. jag vill inte glömma, jag vill inte släppa taget, och framför allt, jag kan inte.

kärleken håller mig fast, minnena håller mig fast, du håller mig fast. jag har varit utan dig innan, jag har släppt taget om dig innan, men jag har vetat att om ett tag så är du hemma hos mig igen, jag är hemma hos dig, i din famn, där jag hör hemma. eller? gör jag inte det?

min hjärna komunicerar fruktansvärt dåligt med mitt hjärta, för jag tänkte, att det kanske är bäst. men mitt hjärta skriker nu, mitt hjärta vill inte. men det hjälper inte mig, jag sitter ändå här, jag sitter här, själv, jag och mina ensamma tårar. kom nuttis, kom och gör mig icke ensam, kom och trösta mig, kom och gör av med mina ensamma tårar. önsketänkande.