1 februari
fick ut något av att blogga innan jag ens börjat blogga, det är februari? och kallare än vad det varit på hela vintern. kan va för att jag sitter här ensam och väntar på att tiden ska gå och att det bara ska ha gått 4 veckor till. ge mig slutet av februari och en chans att gå vidare. jag behöver det, och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att finna ro till att gå vidare under dessa 4 veckor, för att lyckas med att inte gräva ner mig och bara gå under.
men till skillnad från förra gången jag var i denna situation så känns detta säkert, det är säkert och speciellt från den andra parten. jag ser liksom inget ljus, lågan har redan brunnit ut och vad finns kvar, aska. jag känner att jag behöver tid och ro för att hitta lågan igen. om det inte vore för den sista tiden hade jag saknat dig så mycket, men vad känner jag? don't ask, because i don't know.
jag är bara så fruktansvärt förvirrad och jag har humörsvägningar värre än en gravid klimakterie kossa. mitt humör går upp och ner och jag förstår inte att jag ena sekunden kan skratta och inte ens bry mig om jag trots allt sitter här, ensam. andra sekunden så sitter jag, fortfarande ensam, med gråten i halsen.
men ensam är jag inte, för jag har folk runt om kring mig hela tiden, folk jag älskar och folk som bryr sig. och jag tackar gud, varje dag för jag har dom. ni vet mycket väl vilka ni är, och jag älskar er. men trots att jag har folk runt om kring mig, känner jag att jag inte är närvarande, kan bara försvinna och sitta med min gråt, i mig hals, med tårarna rinnandes på kinden.
men det är inte som förra gången, och jag är så glad för det. för vet att detta är det enda rätt. det var inte rätt för mig, jag gjorde allt. och nu har jag inget.
var bara tvungen att skriva detta fruktansvärt flummiga inlägg, tror nog jag kommer ha tid att blogga nu, om inte får jag ta mig tid. nu ska iman komma hit och göra mig sällskap iaf, och han är den bästa som finns.
xoxo.
Kommentarer
Trackback
